Såhär dagen efter så vill jag tacka för en fin distansrunda med 26-gruppen. Upplevelsen hade för min del kunnat vara många gånger bättre, men räkna med att jag deltar fler gånger.
Eftersom jag tidigare denna säsong mest tränat löpning och aldrig själv har cyklat längre än 40 km, så kanske det inte var helt förvånande att krafterna sinade på slutet. Särskilt inte då det inte fanns någon 23-grupp att falla tillbaks till efter fikat och 26-gruppen gick med en snittfart på 29,3 km/h ut och 27,8 km/h hem enligt min GPS-baserade mätning! Hur stämmer detta med övrigas cykeldatorer?
Som jag sade till några på fikat så hade jag aldrig hängt med ut om jag på förhand visste att jag skulle behöva pressa mig såhär på denna min första längre distansrunda. Omöjligt för mig nu att veta hur mycket lugnare tempot skulle behövt vara för att jag skulle hålla hela vägen, men nu klappade jag ihop fullständigt efter tuvekorset.
Vid tuvekorset blev jag avhakad och hur jag än kämpade och slet så såg jag bara luckan öka, vilket var extremt jobbigt även psykiskt. Så det var bara att gå ned i bocken, undvika att titta framåt på det som blev mer avlägset och sikta på att ta sig hem för egen maskin, varpå tempot sjönk ytterligare.
Ja tyvärr hann tanken på fortsatt solocykling komma eftersom jag inte längre såg det som sannolikt att någon skulle komma bak och hjälpa mig. Den assistansen räknade jag nog med skulle kommit långt tidigare med tanke på hur uppenbart det vid det laget bör ha varit för alla att jag var slut redan efter Kungälv. Därmed var det en känslofylld stund när jag tittade upp och såg den första hjälten komma mot mig från andra hållet... Äntligen lite draghjälp!
När jag fick en rygg att gå på så ökade farten från dryga 20 till 30 km/h. En stund senare anslöt gruppledaren (som tidigare tacksamt assisterat i flera backar) och en till som kunde dra mig framåt. Efter att helt slut ha fått ligga och pressa i vinden själv i nästan 2 km så var jag vid det här laget så slut i benen att varje "motlut" var mördande.
Draghjälpen och sista "utförsbacken" återladdade visst lite krafter, så jag förvånade även mig själv när jag inför avvikandet direkt hem istället för att gå till klubblokalen ryckte ut från gruppens bakkant för att kunna vinka farväl till alla. Vet inte om det sågs av alla som kände sig träffade eller om mitt plötsliga krafttillskott kanske fick någon att se rött efter att jag bara någon kilometer tidigare varit den som inte hade några extrakrafter och sinkade gruppens framfart.
Jag var nog den sista som trodde att jag skulle klappa ihop såhär fullständigt när jag blev uthängd efter dryga 115 km, men jag hade heller ingen anledning att tro att jag skulle hålla hela vägen efter att vid halvdistans redan börja tappa mycket i backarna.
Om detta avskräcker mig? Nja, jag hoppas nu naturligtvis att jag snabbt kan höja min nivå så att nästa gång inte blir en förnedring som jag ändå ser det. Visst nu fanns det som sagt ingen 23-grupp, men vem fasen vill vara den som sinkar en hel 26-grupp där ingen annan behöver köra långsammare?
Vad har jag lärt mig av denna runda?
1. Begär att få slippa gå fram och dra om tempot är högre än önskat även om det för stunden känns helt okej. Det är bättre att ligga i rygg och spara än att gå fram och försöka begränsa farten. Med facit i hand så borde jag sparat den energin redan från start.
2. Om man blir sliten, undvik att falla tillbaks mot gruppens slut, för om man droppar därifrån så är man totalt beroende av andra för att få sin situation framförd till de som bestämmer tempot längst fram (fungerade sådär igår tycker jag) och ryggarna att gå in bakom försvinner direkt. Detta kom jag den hårda vägen att inse är lättare sagt än gjort när gruppen uppenbart har svårt att sätta sig in i hur sliten man som individ kan vara. Såklart hade jag kunnat förmedla detta bättre och tidigare, men på slutet bör alla ha insett hur det låg till ändå.
3. Se till att få i dig vatten och energi utmed vägen, detta orkade jag tyvärr inte tänka på efter att orken började tryta. Helt enkelt av rädsla för att förlora kontakten när jag låg längst bak. Eftersom man helst bara skall (och som nybörjare bara får) dricka när man ligger längst bak så inser ni själv hur svårt det är att kombinera med punkt 2, att undvika ligga längst bak.
4. Det är oerhört viktigt att våga och inte minst orka hålla tillräckligt kort avstånd till framförvarande. Jag var lite för försiktig i början, men med tiden kändes detta bättre och förutsägbarheten i gruppens hastighet var högst bidragande till detta. Mot slutet blev dock mig egen hastighet så ryckig att jag hade svårt att hålla avståndet utan att lägga ned mer energi på att hålla avståndet istället för att låta det variera lite. Det blev en mycket svår balansgång som innebar att alltför mycket investerad energi bromsades bort.
Tyvärr fick jag inte koll på några namn under turen, så jag hoppas att vi ses igen.
, skall ta en lugn vecka fram till Velofondo Kungsbacka. 
Att inte cykla är att gå för långt!
. Tillbringade resten av eftermiddan i soffan!
