Det gör ont att cykla otränad!
Efter nästan ingen träning alls i vinter satte jag mig på cykeln med tankarna att det ändå bara är en 20-milare, det ska gå bra om jag bara tar det väldigt lugnt uppför och i motvinden.
Resan ned till Varberg funkade jättebra, körde en del med Mats, Kari, Per-Åke och Christian men släppte i en uppförsbacke. Väl uppe tog de en pissepaus och jag trampade på i min takt. Kände mig stark i medvinden på de vackra vägarna.

Strax före Varberg var vi återförenade och tog in på McDonalds. Lite halvchockad över att randonneurer äter mat där missade jag trixet att man borde köpt en extra chesseburgare för att ha i fickan.
Vi drog iväg igen och efter mindre än en mil kände jag att tempot var för högt, grabbarna var betydligt starkare än mig så jag släppte. Några minuter senare i en vägkorsning står de och väntar in mig. Jag hade inget val, det var bara att bita ihop och hänga på de sista 11 milen.
Jag drog inte en meter efter Varberg, låg och pinades trots att jag låg bakom eller på vinge i lä, vaderna smärtade, låren smärtade, ryggen smärtade. Räknade hela tiden ned antal kilometer till nästa stopp för att pressa mig. Till slut var vi framme och till min glädje fanns familjen där och jag slapp trampa hem de sista 16 km.
Stort tack till de fyra starka för att ni var tålmodiga, utan er hade jag kommit tillbaka i skymningen och missat att följa hockeyn. Förhoppningsvis kunde jag ändå förgylla tillvaron lite med mitt trötta yrande om att vi var i Gällstad etc
Suveräna GPX-spår och noter, bra jobbat Daniel och Christian!