Det känns som en viss tröst att det inte bara var jag som tyckte rundan var kämpig.
Grattis Anna-Lena. Jag visste du skulle klara det, och jag är glad att du fick sällskap av Ulf. Nu är du bara ett lopp ifrån en Super Randonneur. När jag började förklarade en av de erfarna, Uli, att 600 kan låta mycket, men 400 är kämpigare. På en 600 vet man att man kan stanna och sova. En 400 gör man utan paus.
Grattis till Joel och Jonatan också. Starkt att inte ge upp trots materialproblem. Jag har oftast lagningssats med mig. Det händer inte ofta att jag behöver laga en slang, men när jag får punktering sätter jag en lapp på insidan av däcket för att hålla bort skräp som kan etsa sig in genom hålet och ge nya punkteringar. Det hjälper inte alltid. Enkla lappar, självhäftande lappar, är rätt tunna och kan släppa igenom ändå. Jag fick stora problem med ett däck i slutet av förra säsongen. Bytte slang efter slang. Hittade inget skräp i däcket men eländet tog inte slut. Bettina hade med sig lappar från Park Tools som var avsedda för att laga just däck:
Tyre patchesNär vi satte på en sådan på insidan, fick jag inga fler punkteringar. Nu cyklar jag inte utan sådana i väskan.
Jag ville känna av en kvällsstart. Jag ville cykla hela natten och sedan hela nästa dag. Ville, och ville ... men jag har förstått att jag måste göra det på PBP om jag kör 90-timmarsstart. Dessutom skulle jag hjälpa min dotter att flytta under dagen.
Under loppet av färden fick jag stora dubier om att jag ville köra PBP överhuvudtaget. Visst, jag har lagt ut för hotell och för resan, men jag kan begränsa skadan om jag dra mig ur redan nu, innan det blir flera utlägg. Att cykla ett dygn i en kraftig vind som man börjar uppfatta som en personlig, aggressiv motståndare är påfrestande för psyket.
När jag bestämde mig för att åka, blåste det inte mycket. Väl vid start stod flaggorna rätt ut och de kom aldrig ned under dygnet. Som Anna-Lena skrev, vände vinden alltid (nästan) till att vara en optimal djävul. Jag skriver "nästan". Mellan Östra Frölunda och Axelfors fick jag medvind ... i ca 10 av 400 km. 390 km var i kastvind och motvind. Den sista biten, från Dannike ända in till målet, var i direkt motvind. På backen från Gånghester till Borås, som brukar vara en vilosträcka med god fart utför, fick jag gå ned till minsta klingan fram för att ta mig ned. En gång kom en kastvind som var så stark att jag blev nästan stillastående. Då var jag nära till tårar.
Jag noterade något nytt. Svenska är inte mitt modersmål. Jag kan svenska och är rätt glad i språket, men det är inte mitt modersmål. Man brukar fråga folk som mig "På vilket språk drömmar ni?"
Men jag kan ytterst få svårdomar på svenska och använder de få uttrycken jag kan mycket sparsamt. Det låter aldrig rätt när någon som inte behärskar språket svär.
Jag svor. Och jag svor och spydde spott och spe över cykel, PBP och vinden.
Men jag kan inte många svordomar, så det blev ett begränsat antal tillfällen, men kärnfullt.
Jag hade inte tagit på mig vindskydd ned till Varberg och fick en våldsam frossa i Varberg på McDonald's. Jag bytte snabbt bort syntet som låg mot kroppen till ylle och fick inga fler problem med temperaturen. Syntet värmer inte när det är fuktigt.
Kämpade hela vägen till Halmstad med kraftig sidvind från havet. Jag hoppades på en lättare resa mellan Halmstad och Simlångsdalen, men vinden vände sig, eller var nyckfull. Hjälpsam var den inte iallafall.
Fyllefest i Halmstad med snälla poliser hjälpte mig förbi vägarbete i centrum till Eurostop. Lite livligt där också. Statoilmedarbetaren lät mig ta in cykeln så att jag kunde dricka kaffe och äta korv i lugn och ro. Klockan var halvfyra på morgonen.
Klockan var 7 när jag kom till ett stendött Hyltebruk. Inte ens en bilist jag kunde hejda och be om en utskrift. Men sedan såg jag en äldre, en gammal, kvinna (80-år), vid macken där vid korsningen som försökte få luft i sin cykeldäck med en bilpump. Jag erbjöd mig hjälpa. Hon övertalade hunden om att jag inte var farlig. Jag pumpade upp hennes däck med min pump och hon skrev på mitt kort. Hon kom till Hyltebruk från Danmark på 50-talet. Jag hade nästan slut på vatten och längtade efter kaffe, men räknade inte med att jag hade tid att följa med henne hem till sig några km bort. Det var ett mycket upplyftande möte som gjorde mig glad en god stund. Jag undrar om inte jag har träffat henne förut. Handstilen är svårläst, men telefonnummer går att läsa.
Jag hittade vatten på baksidan av byggnaden i T-korsningen i Fegen, huset mittemot, nära sjön. Kan vara bra att veta. Jag kommer att stoppa ned en nyckel till vattenutkast. Jag har en lätt, plast sådan.
Salladsbar på ICA i Svenljunga. Gott. Man köper det hektovis. Jag tog en stor laddning och stoppade det jag inte kunde äta i väskan. Jag fick inga problem med mat. Jag hade med mig 7 Fortimel och kom hem med 2. Jag gjorde som Uli och drack en varje gång jag stannade och för att bättre på en korv med mos på Statoil och en chokladmuffins på McDonalds (tål inte maten på Mac). Köpte två chokladkakor som gick åt mellan Statoil/Borås och Statoil/Fässberg.
Jag såg ett par rävar på mycket nära håll. Inga älgar, tack. Höll på nicka till i en utförsbacke in till Dannike. Då sken solen så jag la mig på gräset intill kyrkan. Jag satte larmet för 20 minuter och vaknade till ljudet av klockan och en orolig bilist "Är allt ok?". Människor är omtänksamma. Nästa gång jag är på hotell tänker jag sno skylten "Do not disturb" för att kunna hänga den på styret.
Det tog ett dygn och 18 minuter. Det kan hända att jag reviderar mitt fasta beslut att sluta med långdistanslopp. Men det får allt bli klarblå himmel, vindstilla och 20 grader.
